Näytetään tekstit, joissa on tunniste Thåström Kärlek är för dom DN Stockholm Helsinki kulttuuripaska mä. Näytä kaikki tekstit
Näytetään tekstit, joissa on tunniste Thåström Kärlek är för dom DN Stockholm Helsinki kulttuuripaska mä. Näytä kaikki tekstit

5/07/2009

Pimme är tillbaka: Kärlek är för dom som har tur

I Pimme Dagens Nyheterissä:

Thåström: ”Kärlek är för dom”

Mörkt mytbygge

Skivrecension

*

Artist: Thåström
*

Titel: ”Kärlek är för dom”
*

Skivbolag: Universal

Thåströms sjunde soloalbum

”Kärlek är för dom” är Thåströms sjunde soloalbum i eget namn och en fristående uppföljare till listplacerade och hyllade ”Skebo-kvarnsv. 209”.
Karriären inleddes 1977 när Ebba Grön bildades och tog ny fart en bit in i åttiotalet när Imperiets första skiva kom.
Efter ett decennium som folkkär rockstjärna och sedermera Bellmantolkare flydde Thåström landet för ett liv i Kontinentaleuropa.
Nu för tiden är det svårt att veta var han bor. Thåström har inte gett intervjuer på många år.

Annons:
Betyg 3

”Kärlek är för dom” är en efterlängtad skiva och redan innan fansen hört en ton har de köpt nästan alla tillgängliga biljetter till Thåströms vårturné. Det har en tendens att bli så när Thåström ger publiken vad den vill ha. Förra skivan, ”Skebokvarnsv. 209”, var ett slags återkomst till den strävt folkliga artist Thåström blev i slutet av åttiotalet, i glappet mellan Imperiet och Peace, Love and Pitbulls. Sin vana trogen hade han kunnat riva ned sin egen position, men denna gång står han kvar och låter sig bli omtyckt av alla de som valt Thåström till projektionsyta och ställföreträdande rebell.

Han går ut hårt med ”kort Biografi med litet testamente”. Själva testamentet handlar om att han inte vill bli begravd på Skogskyrkogården. Biografin återger valda ögonblick ur hans liv.

Jag har ofta tyckt synd om Thåström och upplevt honom som ett offer för en mytbildning som förlorat alla proportioner. Alla som investerade något i punken och som sedan inte höll måttet; som i slutändan valde reklambyrån, radhuset, det trista äktenskapet eller Sportextra på teve, de har alla gett Thåström uppdraget att bära deras värdighet på hans axlar. Det kan ju inte vara rimligt. Ulf Lundell ber om det, han vill ha männens beundran, men Thåström verkar så obekväm. Han vill inte ha kärlek, han vill bara göra sin grej. Jag har själv sett hur han stoppats på gatorna av män som vill kalla honom ”Pimme”. När han gått där med matkassen på söder.

Men när jag lyssnar på ”Biografi” tycker jag att han får skylla sig själv. Texten är som själva fundamentet i det manliga mytbygget. Vers ett: ”Jag svek en vän i Mexico City för längesen. Jag vet inte varför jag aldrig sagt förlåt. Jag har suttit häktad på Skara polisstation. Sen dess har jag hållit mig därifrån”.

Han är en desperado med samvete. Som varit i Mexico City.

Vers två är en tillbakablick till barndomen. Han hade vattenkammat hår och sjöng ”Den blomstertid nu kommer” med de andra barnen. Han försökte inordna sig, men det gick i slutändan inte. Vidare återger han små situationer. Han kan inte gråta på begravningar, men väl framför teven, han har blivit mordhotad på en färja och förälskad på ett hotell. Han har släktforskat och hittat rötterna i en skånsk by. Han är en typisk svensk, trots att han lämnat landet så många gånger att han ”tappat räkningen för länge sen”. Han såg The Clash på Stora Hotellet i Örebro. ”Sen blev det aldrig bättre än så”.

Han pratsjunger texten med sin patenterat spruckna röst mot en rätt monoton och mörk musikalisk fond. Vi förstår att det är ödet som styr hans liv.

En artist måste få ta plats. Deras jobb är att upphöja livet till konst. Men få vågar längre ta sig själva på det allvar som krävs på för att lyckas. Dagens konst är en klackspark, pretentioner är farliga. Det är sorgligt därför att det vi fått istället är en sådan outsäglig massa dynga men befriande därför att det blev jobbigt med alla självuppfyllda män.

Men Thåström står kvar. På ont och gott. Jag upplever ”Biografi” som väldigt banal. Att ta sig friheten att lyfta detta till allmängiltighet är förmätet på ett både generationstypiskt och manligt vis.

Hela skivan är mörk. Vem trodde något annat. De avskalade och nästan skissartade låtarna har klätts i arrangemang som lånar mycket från Einstürzende Neubauten och Nick Cave. Ibland är det lyckat och snyggt, som i ”Tillbaks till Trehörnsgatan”, ”Kärlek är för dom” och ”Långbort” där man nästan inbillar hur Blixas och Caves körar i det ödsliga ljudlandskapet. Texterna är med undantag för ”Biografi” och kärlekssången ”Över sundet” rätt vaga. Ibland tycker jag han gör det lätt för sig, ibland laddar han både abstraktioner och dissonanser bara genom att vara Thåström. Han gör en Dan Andersson-låt också, och slutar med Ulf Dagebys gulliga Dylantolkning ”Men bara om min älskade väntar”. Helheten är inte direkt begriplig.

Bästa spår: ”Tillbaks till Trehörnsgatan”

Po Tidholm

musik@dn.se
II Dr. Muza kiroaa kriitikin paskatasoa Härmässä:

Joop,

nykyään ei Suomessa kirjoiteta mistään levystä kunnolla.
Toista oli silloin ennen, kun J.W. Wallenius sai kokonaisen
aukeaman, jotta saisi edes hieman sauhuta. Ja Soundin alku-
aikoina oli myös Waldemarin palsta, jolla hän mm. paljasti,
millaista musaa hän oli äänittänyt c-kaseteilleen lepopäiviensä
ratoksi. Ja kun Wallu kehui jotakin, niin jo oli syytä rynnätä
levykauppaan ja hankkia se suurenmoinen blues-kokoelma tai
Fabulous Thunderbirds. Dave Edmunds oli myös laadun tae ym.
Ja olihan muitakin hyviä Soundi-skribenttejä kuten suosikkini
Mikko Montonen, Pekka "Pipin" Markkula, Juho Juntunen, Jussi
Niemi, Timo Kanerva jne. Nykyiset soundilaiset ovat kasvotto-
mia teuvoja ja jouneja, jotka tuntevat pelkästään 90-luvun musat
eivätkä ymmärrä popin kehityskaarta. Sitä paitsi Soundissakin
ollaan Oasis-harhan vallassa. Olen edelleenkin sitä mieltä,
että Oasis on muutamasta hyvästä vedosta huolimatta aika
keskinkertainen yhtye eikä ansaitse paikkaansa rockin tosi
mestareiden temppelissä.

Ajat ovat synkät, joten musakin heijastelee niitä vibraatioita.
Onhan Hectorkin tehnyt synkkää kamaa - esmex "Kadonneet lapset"
(1978) on hyvä mutta aika sumea ja "Varjot ja lakanat" (1988)
kenties jopa "lapsia" masentavampi. Eipä sillä Hectorillakaan
tosin helppoa ole ollut. Yhdessä haastattelussa hän kertoi,
että kun pääsi studioon, niin piti ottaa pameja, että saisi
edes jotenkin pidetyksi itsensä kasassa. Oli ihan rikki, ja
itketti niin vietävästi. Ei ihme, että joissain Heikin lauluissa
on semmoinen maailmanlopun fiilis. Ja mitä Hector meillä, sitä
Thåsse Ruåtsissa. Toki aina voi vaihtaa Kylie Minogueen tai
johonkin muuhun ilopilleriin. 80-luvulla meillä oli mm. Duran
Duran, mutta kasari olikin nousukautta, jolloin jengillä oli
Europe ja isommat autot.

III Jussi Apila ei tykkää suomalaisista:

Onhan se näin, toki noinkin, tai sitten miten vaan. Thåssen levy
jaksaa ilahduttaa, en edes muista mikä oli edellinen ilahdus tänä
iPodien ja iPodtelakoiden aikakautena. Niin mikä se oli? No oliko se
kyseisen Pimmen edellinen lätty kolmen vuoden takaa, tais olla.

Suomessa ei tosiaankaan osata yhtään mitään näissä yläkerran asioissa,
taide, tiede ja mitä niitä onkaan ovat kaikki säälittävää avutonta
paskaa. Olen ratkaissut ongelman jo aikoja sitten; en seuraa yhtään
mitään. Esimerkiksi suomalainen kirjallisuus kuoli jo 70-luvulla kun
Henrik Tikkanen oli saanut tuotantonsa valmiiksi. En edes tiedä mitä
nykyään Suomessa julkaistaan, enkä koe jääväni mitään paitsi. Sama
koskee musaakin. Ei kiinnosta, ei tule ikävä. Mulla on mun kaikki
vanhat, enempää ei yhteen elämään mahdu, jos tajuut?

Pimmeksi kutsuvat, täyspimeäksi tyypiksi tätä Thåssea Söderin
kaduilla, eikä kukaan edes tiedä missä hän on viime vuodet asunut. Ei
se mua kiinnosta missä Pimme luuraa, mutta levy on hyvä. Ilkeä,
tarkoituksellisen ilkeä. Räkä poskella sillä tavalla että Härmässä ei
kukaan osaa. Siitä mä tykkään vaikka olenkin sisäsiisti
rakkausmallinen pattereilla ladattava androidi.

Ja kai se on sinne Stockikseen mentävä taas Pimmen keikalle. Onhan
siellä lisäksi SoFo, Wasa laiva ja Slussenin viiimeiset sissit
pöllimässä sunnuntaiaamuna lehdet ennen kahviloiden aukeamista. Jos
mun olisi pakko täällä pohjoisessa loppuikäni asua muuttaisin
välittömästi Tukholmaan. Helsinki taasen on ainoa kaupunki Suomessa
jos voin edes pitkin hampain kuvitella asuvani. Ja talvethan menee
milloin missäkin.

Pimme Apila